Min pappa

Vad är sorg? I många år funderade jag på hur jag skulle känna dagen då min pappa gick bort. Pappa blev sjuk tidigt, jag tror jag var 19år första gången han fick en hjärtinfarkt och sen bara fortsätta det. Det var nya saker hela tiden och med tiden blev pappa bara sämre. Hans kropp tog så himla mycket stryk, men pappa han reste sig om och om igen. Jag kan inte minnas att han klagade en enda gång.

Jag vet att för varje nyår jag firade så firade jag att jag hade haft pappa ett år längre. Jag väntade på det, att pappa skulle gå bort. Det gjorde jag i flera år. Att se sin pappa vara frisk, en fotbolls pappa som var med mig överallt. Att se han bli sämre att tillslut inte kunna gå på toaletten själv eller veta hur man tog på sig ett par byxor. Han fick liksom inte ihop ekvationen. Det var svårt. Men han kunde ändå glädjas av det lilla liv han hade kvar och jag minns att varje gång jag hälsade på med barnen så sken han upp som en sol. Åh vad han älskade Joel och Julia. Joel var väl lite av en favorit, dom fann varann direkt. Jag minns speciellt ett tillfälle, vi firade pappas 70års dag, 1 december 2012. Joel var trött och kröp upp i pappas knä. Jag ångrar så att jag inte tog en bild den gången, man kunde se hur pappas hjärta och kropp fylldes av värme och kärlek.

Pappas sista vecka i livet var en sådan vecka då jag var helt slutkörd, jag orkade inte åka mer till sjukhuset. Pappa hade åkt in och ut så himla länge och jag orkade helt enkelt inte. Jag och Joel hälsade endast på en kort stund, pappa var riktigt dålig och hade väldigt svårt att andas. Men som alltid så höll han masken och pratade på med Joel. När vi skulle gå så stannade Joel upp, vänder sig mot pappa och säger - Jag älskar dig morfar. Pappa svarade "Jag älskar dig också Joel". Det var det sista samtalet dom hade. Det lever jag på, och det är så förbannat fint. Mitt sista samtal med pappa var inte lika vacker. Jag vet att jag ringde flera gånger under fredagen men han var upptagen med läkare hela tiden. Sista samtalet gjorde jag halv sju på kvällen. Han blev arg och undrade varför jag ringde hela tiden och det var ju mitt i natten. Jag förklarade att det var fredag kväll och att jag bara ville kolla hur han mådde. Han var sur och påpekade att han visste att jag skulle komma dagen därpå. Ledsen och irriterad så sa jag bara "Jaja hej då". Jag grät den kvällen, jag kände på mig att det inte var långt kvar. Jag tror pappa kände det också, och att all ilska var en slags dödsångest och att han inte hade någon kontroll.

På lördagen stod jag och stekte pannakakor när telefonen ringde. Det var min mamma. Hon berättade att pappa hade fått hjärtstopp under natten och låg nu på intensiven i respirator. Jag kände samma känsla som jag gjort så många gånger förut. Panik, rädsla, ångest och fullständigt förlamad. Allting gick på rutin.

Jag vet inte hur många gånger jag fick stanna och andas innan jag vågade gå in på intensiven. Tillslut gick jag bara, jag tror aldrig jag kramat Martins hand så hårt. Det var hemskt, men när jag väl fick se honom och pussa på honom så kändes det som ett lugn. Jag förstod att det snart skulle vara över. Vi fick senare reda på att pappa hade fått en stor stroke och det var den som gjort att han fick ett hjärtstopp. Skulle han vakna, vilket inte var så troligt så skulle han vara en grönsak. Dom pratade om att försöka väcka honom på söndagen, min enda tanke var NEJ. Nej nej nej, han får inte vakna. Aldrig att pappa hade velat vara mer sjuk. Nu räckte det. Jag ville att det skulle vara över. För hans skull och för våran skull.

Under helgen som gick så pratade jag massor med honom. Jag höll hans hand och pussade hans kind. Vid ett tillfälle så rann det en tår ner för hans kind och då kändes det precis som om han hörde allting jag sa och jag måste bara tro på det. Jag tackade honom för allting han gjort för mig, för att han varit med vid alla fotbolls tillfällen. Inte en enda match missade han, världens bästa fotbolls pappa. Vi hade så himla roligt tillsammans. Jag minns speciellt en match, vi mötte fritsla. Pappa sa att "du får 10kr för varje mål du gör". Pappa hade kanske inte förväntat sig att jag skulle göra 8st! :) För varje mål så sprang jag förbi honom med världens leende och visade hur många mål jag gjort med fingrarna, och han drog då ett streck i gruset framför sig.

På måndagen klockan nio ringde min telefon. Dolt nummer. Jag höll bara i telefonen, stirrade på den, drog två djupa andetag innan jag svarade. Det var läkaren. Är han död frågade jag, är han död nu? Nej han är inte död svarade läkaren. Men han kommer inte klara upp det här själv. Läkaren förklarade att han inte trodde pappa skulle klara mer än några minuter om dom stängde av respiratorn. Så det blev bestämt. Den Måndagen, den 18 februari så skulle min pappa dö.

Jag fick sådan ångest innan vi klev in på intensiven, jag satt ner med huvudet mellan benen. Jag klarar inte det här Martin, jag klarar det bara inte. Det var det enda jag sa. Men man bara måste, man måste ju.

Vi träffade läkarna och sköterskorna som skulle vara med. Dom förklarade hur det skulle gå till. Jag frågade hur lång tid det kommer ta, vad han trodde. Han sa att det kunde ta veckor, dagar. Men det trodde han inte, och han hade rätt. Väl inne på rummet så låg jag halvt över pappa. Jag kramade hans hand och höll mitt huvud mot mitt. "Jag älskar dig pappa, tack tack tack för allt, jag älskar dig"! Det tog ungefär 10 minuter sen tog han sitt sista andetag. Det skulle krävas ofantligt många sjukdomar, motgångar, hjärtinfarkter, stroke, nästan en brusten kroppspulsåder och en massa mer innan min pappas kropp la av. Min pappa han var stark, en sann hjälte, min hjälte.


Nu vet jag vad sorg är. Men jag orkade att resa mig upp ur sängen, jag orkade klä på mig och förstå att det är en ny dag, mitt liv. Jag behöver inte ta dom där extra djupa andetagen varje gång någon ringer ifrån dolt nummer. Jag behöver inte längre kolla på min telefon flera gånger per natt eller åka i ill fart till sjukhuset.

Min sista vecka med pappa var kass, vårat riktiga sista samtal var kasst. Men vårat liv tillsammans var helt underbart och jag vet att jag gjorde mitt, jag gjorde det jag kunde för honom under alla år. Jag vet dessutom att han kände likadant. Det lever jag på.

Älskade pappa, min fina pappa. Du har fått ro. Jag saknar dig varenda dag som går, det gör ont att du inte får se barnen växa upp, det gör faktiskt mest ont. Du missade Julias första steg. Du får inte se när Joel börjar första klass. Det gör ont. Men jag vet att du sitter däruppe och kikar ändå. Man måste tro. Annars överlever man inte.

Du var min stjärna på jorden, nu är du en stjärna på himlen <3

Vi ska...

Det var längesedan jag skrev härinne. Joel fyller snart 2år. Stor men ändå liten. Han är så duktig. Pratar massor och flera ord i en mening. Vill mkt, stark vilja. Trotsig. Men helt fantastiskt underbar. Julia blir 5 månader på söndag, hon är en riktig gladis precis som sin bror. Ler så fort man tittar på henne, en väldigt nöjd tjej.

Sedan har det hänt en väldigt viktig sak, en sak jag längtat efter i så många år. Jag och Martin ska gifta oss, så just nu är vi mitt i planeringen till vårat bröllop. I torsdags beställde jag min brudklänning! Åhh vad jag längtar! :)


Behöver jag säga att jag är ganska så lycklig? :)

Våran resa

I veckor åkte jag varannan vecka till Östra på extra kontroller för att se så bebisen i magen mådde bra. Jag lämnade blod varannan vecka för att hålla koll på mina antikroppar och titrar. En jobbig period men det är först nu efteråt som jag känner hur jobbig hela den här situationen varit och är.

Vi fick ett igångsättningsdatum och jag längtade inte dit. Jag kunde inte känna glädjen över att vi skulle få ett barn till, jag kände bara en enorm sorg över att jag skulle lämna bort mitt barn som jag redan hade, min Joel. Det värkte i hela mig när jag tänkte på det. Eftersom jag inte visste hur länge vi skulle vara ifrån varandra, när skulle jag få träffa honom igen?

Söndagen var här, vi skulle lämna Joel. Hela dagen gick jag med gråten i halsen. När det var dags kunde jag inte se på honom, jag hade planerat hur jag skulle försöka förklara för honom att vi ses om ett par dagar, även om jag visste att han inte skulle förstå helt så hade det ändå känts bättre om jag hade fått säga det till honom. Men det gick inte, jag kramade bara om honom sa att jag älskade honom sen började jag gråta och det ville jag inte att han skulle se så jag gick. Martins pappa och bror åkte med oss i bilen hem, en timmes bilresa. Jag tårkade tårarna hela vägen hem men bet mig i läppen för att inte bryta ihop totalt.

Väl hemma brast det, jag grät och grät och grät. Jag hade sådant enorm värk i hela kroppen, mitt hjärta skrek efter Joel.

Somnade tillslut och vaknade dagen efter med sorg, glädje och oro i kroppen. Martin sa inget men jag visste att han precis som jag bara ville ha det här "överstökat" så vi kunde komma hem och vara en familj.

Klockan åtta skrevs vi in på specialist förlossningen på Östra sjukhuset. Där kände och klämde dom. Jag fick en "tampong" med salva som skulle göra livmodertappen mogen. Av den kunde man få pinvärkar, och visst fick jag det. Efter ca 4 timmar med ctg kom barnmorskan in och sa att jag inte fick äta eller dricka mer då det eventuellt kunde bli akut kejsarsnitt, men dom ville avakta lite till. När det gått ytterligare en timma sa jag till Martin att nu fick dom faktiskt ta och bestämma sig, för jag tänkte inte ligga med sådan smärta helt i onödan. Strax därefter kom en läkare in och ville känna igen. Nä sa han, det här är ingen ide. Och bebisen behöver komma ut nu. Så det skulle bli kejsarsnitt. Det dröjde inte länge fören det kom in folk och började förbereda mig och gav Martin fick op kläder. Vips låg jag i en sal med sjukt mkt folk. Det pratades överallt och jag hann knappt tänka, men helt plötsligt slog det mig, nu har vi snart bebisen här.

Alla var super gulliga och duktiga. Klockan 14.00 exakt kom hon, våran fina dotter. Barnläkaren tog henne direkt och jag låg bara och kikade bort mot bordet där dom kände och klämde på henne. Efter en stund kom läkaren och sa att hon behöver ett blodbyte och det kommer ske inom ett par timmar. Det som tar tid är att få fram rätt blod.

Hon fick komma och ligga hos mig medans dom sydde ihop mig. I början var hon väldigt blek men ju längre tiden gick desto gulare blev hon. Efter ca 30 minuter tog dom henne, Martin följde med och kvar låg jag. Blev skjutsad till "uppvaket" där jag låg med en massa adrenalin i kroppen. Vi hade fått en dotter, åh vilken lycka. Hur mådde hon, när skulle jag få se henne igen? När kommer Martin? Undra vad dom säger? När får vi åka hem, hur lång tid kommer allt att ta?

Tillslut kom vi tillbaka till BB. Jag och Martin pratade, längtade och hade tusen frågor. Efter ett tag fick vi åka och titta på henne, där låg hon med sladdar och apparater som pep. Kändes så overkligt. Men åh så söt hon var, så himla fin. Kort stund senare var vi tvugna att lämna henne, blodet hade kommit och det var dags för blodbytet. Det skulle ta ca 1.5 timme.

Under den tiden fick vi ett rum på specialist BB. Senare på kvällen fick vi beskedet att blodbytet gått bra och utan komplikationer. Vi fick träffa henne igen. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna när jag fick se henne igen. Det kändes bara så fel. Vi skulle inte vara där, hon skulle inte ligga där. Jag fick hålla henne en kort stund med en solbädd under henne, insvempt i en filt. Jag pussade och luktade på henne, hon var ljuvlig.

Sen gick timmarna, hon solade och solade. Värdena gick upp och ner. Vi fick byta blöja och mata henne, men inte så mkt mer än det. Det var sladdar man skulle dra ur, sätta i och hålla koll på varenda gång. Man var rädd varje gång man höll henne att man skulle råka dra för hårt i sladdarna som satt fastsydda i navelsträngen. Men tillslut så gick allt på rutin, vi blev duktiga på det där. Sånt där man inte ska behöva kunna eller behöva göra. Dagen efter, den 26e mådde jag så extremt dåligt. Jag längtade efter mina barn, mitt hjärta värkte efter Joel. Att få hålla honom, krama honom och säga att jag älskade honom. Hjärnan snurrade, alla tankar och den jobbiga känslan att vara ensam. Vi kände oss så fruktansvärt ensamma, som att ingen visste vart vi var eller vad som pågick. På Tisdag kvällen sa dom att vi eventuellt kunde få bli förlyttade till Borås på Onsdagen. Vi blev så lyckliga. Jag vågade inte hoppas men åh vad jag ville "hem".

Onsdagen kom, jag sov inte många timmar den natten. Under förmiddagen fick vi beskedet att vi skulle bli förlyttade. Vi visste inte vilken tid, bara att det skulle bli så. Jag låg och vilade när Martin kom inrusande på rummet, hon ska åka NU. Jag flög upp (så gott det går när man är nysnittad) och halv sprang till NEO för att pussa henne hej då. Dom stod och väntade på oss. När jag fick se ambulanspersonlen och sköterskan och våran lilla tjej som låg i kuvösen var det svårt att hålla tillbaka. Precis som så många ggr innan kändes det så overkligt. Var det våran tjej där i? Man vill inte se sitt barn sådär. Jag tittade på henne genom rutan och sa hej då. Sen rullade dom iväg med henne. Kör försiktigt ropade jag efter dom. Självklart svarade dom och log mot mig.

På eftermiddagen kom vi till Borås. Jag var helt slut då. Vi gick till Neo och fick träffa våran fina tjej. Vi gav henne mat och pussade på henne. Det var dom få stunderna som vi höll henne, då hon åt. På kvällen åkte Martin hem till sin mamma och pappa och sov, där sov även Joel. Jag var så avundsjuk. Han skulle få krama och pussa våran pojk. Där låg jag ensam på ett rum, skit ont och så jävla deppad. Jag sov nästan ingenting den natten. Jag bad personalen köra mig till NEO tidigt på morgonen. Jag visste att om några timmar skulle jag få träffa Joel igen, jag var nervös. Hur skulle han reagera, hur skulle jag reagera?

Vid 10.00 åkte jag med Martin för att få träffa Joel en stund innan jag var tvungen att vara på sjukhuset igen.

Känslan jag hade när jag plingade på dörren, åh. Dörren öppnades och där var han, killen med dom finaste ögonen jag någonsin skådat. Min fina pojk. Jag kramade honom och grät och grät och grät. Han var så go, han log mot mig och jag fick världens finaste kramar. Jag kunde börja gråta bara jag tittade på honom. Det var jobbigt att inte orka lyfta honom och busa med honom, jag hade så ont. Men mitt hjärta bultade av kärlek.

På Fredagen fick vi besked om att vi eventuellt kunde få permission på Lördagen. Jag ville så gärna åka hem och det visste dom som jobbade där. Jag hade kunnat göra vad som helst bara vi fick åka hem, vara en familj. Jag har aldrig längtat hem så mkt som under den veckan. Fredagen var långsam, natten likaså. Sen var det Lördag. Dom tog prover på Julia. Sedan väntade vi, och väntade. Vart var läkaren? Varenda gång någon tog i handtaget så stannade mitt hjärta. Dom måste säga att vi får åka hem, jag bryter ihop annars.

När klockan var strax efter 11 öppnades dörren och jag försökte som jag alltid gör att läsa av personen, men det gick inte. Jag kunde verkligen inte avgöra vad han skulle säga. Plötsligt kläcker han ur sig, hon behöver inte sola mer. Okej vad betyder det var min tanke, jag vågade fortfarande inte hoppas på något. Ni får ÅKA HEM sa han sedan. Jag och Martin tittade på varandra med världens leende. Vi får åka hem.

Vi packade ihop våra saker fort. Jag fick ta på Julia kläder för första gången, en klänning såklart. Hon var otroligt söt. Sedan åkte vi hem till Martins föräldrar för att överraska dom och för att hämta hem Joel.

Det var en underbar känsla när vi kom hem. Vi var tillsammans. Jag var så förbannat lycklig.

Det går aldrig att förstå hur det känns att ligga inne sådär. Det kanske bara var en vecka men för mig kändes det som flera år. Att vara ifrån dom man älskar. Ovetande, sårbar, och känslomässigt utmattad.

Det känns som någon slitit ur mitt hjärta, trampat, stampat och hoppat på det och sedan satt tillbaka det. Det gör ont när jag tänker på den veckan.

Men nu är vi tillsammans och det är så fruktansvärt underbart, så fantastiskt. Vilken lycka! Vilken resa, men jag tror vi klarar allt vi måste.

Jag kramar din hand så hårt!

Puss och massa kärlek till dom som ställt upp och ställer upp för oss. Vi är så enormt tacksamma! Och tänk vad ett telefonsamtal eller sms kan betyda mkt, speciellt då och nu.

Lillan 1 vecka

Idag blir lillan en vecka, det känns konstigt eftersom vi precis kom hem. Annars brukar man ju få komma hem ganska så snart efter barnet fötts. I lördags sa läkaren att Julia inte behövde sola mer och att hennes värden var såpass bra att vi fick åka hem på permis. Kan ni fatta att jag var lycklig? Jag skulle få åka hem och vi skulle få vara en familj, pussa och krama Joel när jag ville. På Onsdag ska vi tillbaka och ta nya prover, förhoppningsvis blir vi utskrivna. Sen kommer vi regelbundet gå och kolla hennes HB och se så att hon inte behöver mer blod. Det är ingen liten grej hon har varit med om, läkaren sa att det var en kraftig immunisering men hon klarat sig bra. Jag kan inte fatta att det här har hänt, och vad som kunde ha hänt. Min lilla docka.

Det har varit en otroligt jobbig vecka, jag har mått väldigt dåligt och saknat Joel något fruktansvärt. När jag fick se honom igen så bröt jag ihop i tårar. Han gav mig världens mysigaste kramar och det var en helt fantastisk känsla att få hålla om honom igen. Jag gråter när jag skriver det här, så enormt känslosamt var det. Att vara ifrån sina barn är verkligen det värsta som finns.

Det går inte att förklara hur det kändes att ligga i det otroligt kalla och tråkiga rummet på östra, utan sina barn. Stirra i taket och känna sig så otroligt ensam. Det är då det värmer när man får sms eller samtal av sina vänner, och det har visat sig i veckan vilka som är det. Och det är inte många, jag kan inte förstå hur vissa kan bry sig så lite.

Iallfall, nu är vi hemma och jag är otroligt lycklig över min lilla familj. Lillan har än så länge visat sig ifrån sin bästa sida. Jag väntar bara på att det ska vända, vi är ju inte vana vid en lugn bebis. Hon äter dock som en häst, och gärna på nätterna så det bli inte mkt sömn. Där är dom olika för Joel sov väldigt bra på nätterna och åt inte alls så ofta som hon. Men det är klart, han var väl helt utmattad efter att ha gnällt/skrikit hela kvällarna. Nu tror jag lillan vill äta, ha det så gott.

Mina fina!!

Joel har blivit storebror

I måndags föddes våran dotter Julia, 3205gram och 47cm kort. Det hela började med igångsättning men efter 4 timmar med ett Ctg som inte var godkänt så blev det akutsnitt. Precis som dom misstänkte pga Ctg så hade lillan blodbrist. Men pigg och go, fick ligga hos mig en liten stund innan dom gick med henne till neo. Där genomgick hon ett blodbyte som gick fint. Sedan dess har hon solat intensivt tills idag då hennes värden blivit bättre och vi fick bli förflyttade till Borås. Jag har blivit inskriven på Borås bb och Julia ligger på Borås neo avdelning. Och vilka fina rum, allting är renoverat. Hade väl hellre åkt hem men det här får gå så länge. Imorgon blir jag nog inskriven på neo istället.

Ska försöka vila ikväll och inatt, har ganska så ont. Kommer inte bli lätt att komma hem till Joel som vill bli buren. Vi är iallafall väldigt lyckliga och längtar tills vi får vara tillsammans som en familj.

Återbesök

Det var en lång dag igår. Ultraljudet gick bra, flödet hade stigit en del men det såg fortfarande Godkänt ut. Efter UL fick jag sitta med CTG i en timma, den blev inte godkänd så vi blev tvugna att göra om det. Fick gå iväg först för lunch och frisk luft. Som tur var så var vi prioriterade så vi slapp sitta och vänta, det var bara att säga till att vi var tillbaka så fick vi hjälp direkt.

Sista ctg:n blev godkänd men läkaren var ändå inte helt nöjd, det märktes att hon funderade och vi trodde nog vi skulle få stanna där ett tag. Men sen ville hon att vi skulle komma in i helgen igen för att göra ett nytt ctg, det ville inte vi så vi kom överens om att jag skulle åka till Borås eller Varbergs sjukhus i helgen för ctg om jag tyckte bebisen ändrade rörelsemönster osv.

Jag kan väl tycka att det är lite fel att be oss komma in så på helgen när vi ska sättas igång så snart inpå, varför inte sätta igång mig direkt om hon var osäker?

Väl hemma igår så var jag så sjukt trött, jag hade knappt sovit på natten och bilkörandet plus sjukhuset tog slut på mig. Sen är jag förkyld med, jag är aldrig sjuk men nu?? Det är ju helt otroligt! :) Hade dessutom ont (förvärkar?) under kvällen och imorse. Som tur var så sov Joel ifrån 19-07 så jag fick sova jag med. Han har krånglat rejält med sömnen det senaste. Vaknat och gråtit, sen varit orolig i flera timmar.

Idag är Joel på förskolan, sen har han sommarlov i ca 7 veckor! Martin jobbar sista dagen idag, sen är han hemma med oss i 5 veckor. Så härligt! Ska bli skönt att bara vara tillsammans och hitta på roliga saker, fast vi får väl se vad vi hinner med när vi har en bebis i huset :) Jag tror ioförsig att bebisen bara får hänga på, vi kommer nog leva på som innan.

Nu önskar jag er en Trevlig midsommar, kommer väl ett litet inlägg när bebis kommit och hur läget ser ut.

För min skull

Måndag, ca en vecka kvar tills våran familj blir större. En liten bebis, en ny familjemedlem att älska och ta hand om. Joel blir storebror. Vi blir tvåbarns föräldrar. Det är stort, det är en dröm och den är min.

På Onsdag ska jag och Martin ner till Göteborg igen, kanske får vi stanna kvar. Mina prover har blivit sämre så det är därför. Dom ville göra ett till UL och även att jag ska ligga med ctg över en längre stund. Vi får se vad som sägs. Men vi tar med grejer osv utifall att vi får stanna.

Dom senaste veckorna har jag hållt mig på min kant, ifrån många och hittat på saker för mig själv och med Martin och Joel. Det har varit väldigt skönt och behövligt. Det har varit för MIN skull. Jag kände mig så nere där ett tag över hela situationen med grav, stress och ångest. Så tillslut "låste" jag in mig. Det kanske är elakt att bara försvinna sådär. Men det är inte så att telefonen har gått varm åt mitt håll heller. Ingen som har frågat varför eller hur jag mår. Men som sagt, det har varit väldigt skönt och faktiskt befriande. Jag har inte känt mig stressad och att bara få umgås med min lilla familj och mig själv har varit så skönt. Det har varit en jobbig graviditet med oro, besöken på Östra och ångesten över att lämna Joel. Den senaste månaden har varit en av de bästa på jätte länge, och jag säger inte att jag inte älskar mina vänner. Men en pause ifrån livet utanför och att bara få vara med sin familj när det är jobbigt, det behövs.



Du är vår.. Kärlek!

Liseberg!

Igår var vi på Liseberg, det var verkligen så så mysigt! Allting funkade kanon bra och Joel skötte sig exemplariskt. Det gör han för det mesta så jag ska inte klaga. Vi startade med en tur på farfarsbilar, den var riktigt poppis. Joel skrek BIIIIL och brummade med munnen, vilken känsla att se sitt barn så lycklig och nöjd. Sedan åkte vi ponnykarusellen, tekopparna, sagoslottet, drakbåtarna och annat. Det var även konsert på Liseberg just igår, Joel diggade rejält till musiken. Dansade runt, runt och headbangade ;) Sötnos! Kaninerna var dock ingen favorit, han skakade och höll stenhårt i mig. Sen spelade vi såklart, kom hem med lite små vinster. Men tror ni inte att varenda gång jag skulle spela på nr 6 så var det upptaget och varenda jäkla gång så vann nr 6. Jag blev tokig ;) En helt underbar dag med min goa lilla familj iaf, den dagen kommer finnas inlåst i mitt hjärta för alltid. Trots att vi snart får barn så ska jag allt se till att detta blir en underbar sommar för Joel med massa busiga upptåg <3

Mina fina killar!!

Joel

Min fina kille som snart blir 1.5år. Tiden går så fort. Det går verkligen inte förklara hur stor kärleken till sitt barn är, den slår allt med hästlängder!!

BM vecka 35 (34+3)

Denna dagen har jag spenderat i stan. Först lämnat blod och sedan besök hos barnmorskan. Jag hade inte gått upp någonting sedan sist, fortfarande +9kg. Lite skillnad ifrån förra graviditeten då jag slutade på 19kg i vecka 38. Galet. Känns skönt att jag håller vikten hyffsat låg denna gången då jag ändå inte gick ner alla kg förra gången. SF kurvan låg på 30cm, hjärtljuden på 135. Tror nog allt det är en kille denna gången med, men bara för att denna bebis känns större än Joel. Bebis har legat fixerad i några veckor och idag sa hon att den verkligen ligger redo. Hon kunde inte rubba huvudet ett dugg. Så det är ju bra :) Men nu MÅSTE jag verkligen packa väskan, snacka om att jag är seg på att ta tag i saker nu. Usch och fy för mig.. Push push! Efter att jag hämtat Joel åkte vi till knalleland med en kompis och hennes barn. Shoppade en hel del, men får allt bli att lämna tillbaka lite också då ganska mkt var lite för stort för Joel. Lilla prinsen skötte sig verkligen toppen och lät sin mamma prova och kika runt. Imorgon ska vi åka och hämta en tripp trapp stol till Joel, äntligen tycker nog Joel då han helst vill sitta på en vanlig stol och inte i sin matstol. Stora killen nu! Nu ska jag slappa i soffan och vänta på mitt stora hjärta som är och tränar!

En månad kvar

Vilken underbar helg vi har haft det. Skogspromenader, bad och bus i trägården, grill, trevligt sällskap och fantastiskt väder. Då kan man inte klaga! :) Fast i Lördags klagade jag mest hela dagen, hormonerna sprutade ut och jag var arg eller ledsen mest hela tiden, jag mådde såå dåligt. Kände mig sjuk med feber, frossa och ont i kroppen. Jag trotsade det och vi hittade på roliga saker ändå. Men på kvällen deckade jag i soffan. Igår mådde jag OK när jag vaknade, under dagen blev det bättre. Är inte det konstigt? Jag har läst att man kan få sjukdomskänsla och bli dålig i magen när förlossningen bärjar närma sig. Kanske är det så? Vi har ju fått ett datum för förlossning nu, kring midsommar. Trots att jag är fruktansvärt trött på att vara gravid så hoppas jag h*n stannar i magen tills dess, annars får vi ju stanna ännu längre än vad som redan är tänkt på sjukhuset. Det vill jag INTE. Imorgon ska jag till barnmorskan, då ska jag prata om hur jag vill ha det vid förlossningen och vad jag kan tänka mig för smärtlindring osv. Vi har ju inte pratat om något sådant. Jag känner mig rätt stressad över allt, inte ens BB väskan är packad. Packar jag den har jag ju inga kläder att ha på mig nu ;)Har iaf köpt lite schampoo och sådant att packa ner. Redbull är också inköpt - får man dricka det under förlossningen? Sen är det ju inte bara BB väskan som ska packas, Joel måste ju också ha grejer redo. Men händer det innan så får hans farmor komma hit och ta med det han behöver :) Nästa helg ska vi till Liseberg, Joel ska få åka karuseller och ha en rolig dag! Det ser jag fram emot massor. Jag vill verkligen ta tillvara på den här sista tiden nu, då vi bara är 3. Sen kommer jag inte kunna ge Joel all den tid jag vill. Det gör ont. Men jag ska försöka. På något sätt ordnar det sig!

BVC 18 mån

Äntligen har solen och värmen kommit! Underbart att kunna vara ute hela dagarna. Idag har Joel varit på förskolan, framsteg då han självmant gick in till dom andra barnen. Det har aldrig hänt innan, det värme mitt hjärta. Dock är jag förberedd på gråt vid lämning imorgon, men hoppas det kommer gå bättre och bättre! Efter lämning åkte jag till skogen och gick en promenad med Haley, blev en långsam promenad - magen var stenhård mest hela tiden. Efter promenaden fick det bli en snabb shoppingrunda, lite grejer till mig och lite till Joel :) Jag hann med att njuta av solen på altanen innan jag och Haley gick och hämtade Joel. Köpte glass efter förskolan, det får man unna sig sådana här fina dagar. Tro det eller ej men vi hann även med besökpå BVC för 18 månaders kontroll, mellanlandade hos mamma och pappa efteråt och sen promenad hem igen där vi lekte lite ute innan vi gick in och dog i soffan. Såå trötta!! Solen tar verkligen på en, men så gott! På BVC gick det bra. Han har dock inte gått upp så mkt som jag trodde, bara 1kg på 6månader. Hpn tyckte vi skulle få in ett mål till innan natten, lite youghurt eller så. Hur det ska gå vette tusan. Då blir det middag 16.30, kvällmat kl 18 och sen välling kl 19. Mkt mat på kort tid! :) Han var 86 lång, tror inte hon mätte helt korrekt - hon var lite snabb :) Men han är så fin min pojk. Annars fick han visa att han kunde bygga torn, sprang runt som en tok och gallskrek hyteriskt när han fick spruta och efter det pratade han mest om att han ville nana :) Imorgon blir det ett besök på Östra sjukhuset, åker strax efter att jag lämnat Joel på förskolan. Trist att man missar solen men jag och Joel får vara ute när jag hämtat honom där efter lunch. Finns inget som slår att vara Mamma!!! Underbaraste som finns, är så lyckligt lottad!

Uppdatering

Hej på er! Vet knappt var jag ska börja, var ju så länge sedan jag skrev här inne nu. Jag går hemma nu igen, jobbade bara en månad. Joel går på förskolan 3 ggr i veckan. Det är väldigt behövligt att få dom timmarna för sig själv. Känner mig som en klump, har inte samma ork och går upp flera ggr på natten för att tömma blåsan. Det är väl en himla tur att jag är så förbannat envis för jag går fortfarande promenader med Haley, långisar. Jag leker med Joel som förut och grejar här hemma. På kvällen vilar jag. Angående immuniseringen så åker jag till Östra i gbg varannan vecka. Just nu ser det stabilt ut. Jag kommer föda i Gbg och dom kommer sätta igång mig ca 2 veckor innan BF, om det fortsätter ligga på den nivå som det gör nu. Annars blir det tidigare! Jag känner mig lugn i situtionen men får panik över att föda i en annan stad, borta ifrån Joel och tänk om bebis mår sämre än väntat och vi inte får träffa Joel på länge? Det får mig att bryta ihop lite smått. Jag saknar honom varenda sekund jag är ifrån honom! Att barnmorskor vet så lite om immunisering stör mig. Det känns som det är jag som får sköta situationen i min hemstad och säga till när jag ska lämna blod osv. Det tar alldeles för lång tid att få provsvaren och ingen vet någonting om något. Det är illa. Men som sagt, längtar verkligen tills bebis är ute och vi kan börja vara den lilla stora familj. Trött på magen nu! :( Känns tråkigt att känna så då detta förmodligen är sista gången jag är gravid. Trist att jag inte hunnit med att njuta på riktigt denna gången pga huset och krångligheter med grav! Nu är det dock inte långt kvar, snart kommer våran lill* till världen!!

Nytt UL

Idag var det dags att lämna blod igen. Strax innan det ringde telefonen och det var specmödravården som ringde och hade fått svar på kvantifieringsprovet. Dom ville att jag skulle komma in en timma senare för nytt ultraljud. Kan väl säga att min puls höjdes rätt rejält. Ultraljudet såg bra ut förutom att flödet till bebisens hjärna var lite förhöjt. Så efter ett telefonsamtal så ska vi nu till Östra sjukhuset i Göteborg nästa fredag där dom ska kika på bebis osv. Som jag förstod det på läkaren idag så kommer det göras ultraljud varje vecka och blodprov varannan nu fram tills det är dags för bebis att komma.

Nog om det. Imorgon eftermiddag ska jag och Martin åka till Göteborg, gå på stand up och bo på hotell. Ska bli jätte mysigt. Hade hoppats på lite shopping osv på Lördagen, men det verkar bli lite krångel med barnvakt osv så vi åker hem efter frukost. Får njuta det lilla det varar :) Jag fyller ju år på Lördag, vi får fira hemma :)

Renoveringen!

Här hemma händer det grejer. Martin sätter upp det sista i vardagsrummet så i eftermiddag kan vi städa och börja flytta in grejer. Tjoho! Det ska bli så underbart skönt att slippa leva i en liten etta på undervåningen! Joel får massa yta att springa på, och så kan vi ha race med bobbycaren i vardagsrummet :)

Imorgon ska vi slänga skräp och flytta ner våran säng och annat till vårat nya sovrum på undervåningen. Rummet på övervåningen ska bli inrett med spjälsäng och annat, äntligen kan jag börja fixa inför bebisens ankomst.

Det som hänt här hemma är alltså att övervåningen har gått ifrån allrum till två sovrum med en liten hall, barnens övervåning :) Undervåningen har fått ett rum mindre men ett stoooort vardagsrum istället. Vi har tagit över Joels gamla rum och datarummet får vara kvar som datarum. Alla rum som vi renoverat har fått nya tapeter och nya golv. Väggar har rivits och väggar har byggts upp. Alla skador som har varit i huset har blivit fixade. Alltså en massa jobb som snart börjar lida mot sitt slut. Det är bara datarummet kvar som fortfarande står som en liten byggarbetsplats. Men det rummet får ta sin lilla tid. Nu måste alla andra få sina rum färdiga. Och sist med inte minst så ska ju ett uterum byggas, det tar vi när vi orkar och hinner. Först ska vi landa i vårat nya fina hus! :)

Om två veckor kommer en städfirma hit och ska storstäda, tvätta alla fönster och göra huset rent ifrån byggdamm. Det får kosta vad det kosta vill. Inget som jag orkar ta tag i! :)

Dags att hjälpa Martin lite, man får passa på när Joel sover.. En kompis kommer hit sen och leker med Joel så jag kan få lite fria händer och greja. Så tacksamt, all hjälp är behövlig!

128

Igår var det ultraljud. De såg bra ut och bebis beräknades väga ca 1100gram, lite mindre än tänkt i den veckan men precis som med Joel så var det huvudet som gjorde att procenten blev minus. Så det oroar jag mig inte för. Vi har helt enkelt små huvuden i våran familj :) (Bra när h*n ska komma ut om det blir vaginal födsel;))

Dessvärre hade mina titrar redan stigit, ifrån 64 till 128 på så kort tid. Nu är mitt blod skickat till Göteborg där det skulle göras en kvantifiering för att se om bebis börjat få blodbrist. Det svaret får vi nästa vecka. Det blir iallafall utraljud och blodprov minst varannan vecka fram tills bebis kommer.

Eftersom det är väldigt ovanligt så vet inte folk vad immunisering är för något. Så jag känner mig otroligt ensam i det hela. Ingen förstår innerbörden av det hela, och jag förstår att det inte är lätt för utomstående att förstå. Men när knappt barnmorsker vet så känner man sig mer ensam. Det var endast 2 läkare som höll på med sådant här på spec mödravården.

Man vill skydda sina barn, i detta har jag ingen makt. Det finns inget jag kan göra för att påverka det. Dumma kropp! Jag önskar bara det går bra och att liten kämpar på där inne och kommer ut frisk.

Nu väntar lite mer väntan..

Lilla mini älskling, kämpa på där inne.

ring ring

Ultraljud imorgon...

Ärenden

Sitter just nu utanför knalleland i stan och väntar på att dom ska öppna. Har till och med hunnit med en sväng i Kinna. Lämnade tillbaka ett par gardiner som jag köpte igår. Nu ska vi lämna tillbaka en gardinstång. Joel gjorde mig förvånad genom att somna på väg till stan, han sover alltid efter lunch så hur den här dagen blir nu vette tusan. Men vad ska jag göra, hans ögonlock var så tunga och nu har han sovit i 30 minuter. Gissar att denn mamma och blivande 2barns mamma kommer ha en hel del förvärkar idag, det hade jag igår och denna dagen lär ju inte bli mindre intensiv nu när Joel sover såhär tidigt. Ingen vila för mig alltså.

Barnmorskan ringde aldrig igår, jag kände det på mig. Att hon inte Skulle ringa alltså. Idag har jag samma känsla men jag hoppas ju såklart. Jag vet att hon ringer så fort hon själv vet något så det är ingen ide jag ringer henne. Men nu vill jag gärna ha lite svar om hur framtiden kommer se ut.. Håll timmars att hon ringer idag.

Vardagsrummet

Nya tapeten i vardagsrummet :) Det tar sig! "Revan" som ni ser i taket, där var det en vägg förut, och därifrån jag tar kortet var vårat förra sovrum. Så nu blir det ett stooort vardagsrum. Tror det kommer bli galet bra :)

Skärtorsdag

Igår var jag åter hos barnmorskan och lämnade blod. Det hade blivit något tekniskt fel men dom hade ändå fått svar på titrerna. Konstigt. Jag hade 64 i titrar, som jag förstod det så är det ganska så högt. Vad åtgärderna blir vet jag inte. Kanske bara återbesök med blodprov? Eller ultraljud varannan vecka eller kanske mer och tråkigare saker. Vi får se. Jag låter bli att fundera så mkt. Idag skulle en läkare kolla på det och en remiss är även skickad till sjukhuset. Så nästa vecka får jag besked om vad som kommer hända.

Det som känns jobbigt är att ingen vet hur bebis mår, och jag kan bara gå och vänta. Behöver den en blodtransfusion, kommer den behöva byta blod helt efter förlossningen? Kommer den komma flera veckor tidigare än tänkt? Eller kommer det inte behövas några åtgärder alls? Det är DET som känns jobbigt. Att inte veta alls.

Nog om det. Ullared igår, det var så kul att komma iväg. Joel fick en hel del nya leksaker, men fanns nästan inga köksgrejer så det var en besvikelse. Men såg på ikeas hemsida att dom hade massor av köksleksaker för barn. Så snart har han sina köksgrejer :) imorse hade vi fixat iordning så en ny leksak fanns framme när han vaknade, ett garage med bilar. Oj vilken lycka. Han pekade och skrek biiiil! Den har han grejat med hela tiden när vi varit hemma idag :) Resten av alla leksaker kommer han få när vardagsrummet är färdigt.

Nu hoppas jag tapeterna kommit idag annars missar vi 4 dagar att kunna greja på :( Den tiden går inte att förlora :( Håll tummarna!

Glad påsk!!!!!!! :)