Vad är sorg? I många år funderade jag på hur jag skulle känna dagen då min pappa gick bort. Pappa blev sjuk tidigt, jag tror jag var 19år första gången han fick en hjärtinfarkt och sen bara fortsätta det. Det var nya saker hela tiden och med tiden blev pappa bara sämre. Hans kropp tog så himla mycket stryk, men pappa han reste sig om och om igen. Jag kan inte minnas att han klagade en enda gång.
Jag vet att för varje nyår jag firade så firade jag att jag hade haft pappa ett år längre. Jag väntade på det, att pappa skulle gå bort. Det gjorde jag i flera år. Att se sin pappa vara frisk, en fotbolls pappa som var med mig överallt. Att se han bli sämre att tillslut inte kunna gå på toaletten själv eller veta hur man tog på sig ett par byxor. Han fick liksom inte ihop ekvationen. Det var svårt. Men han kunde ändå glädjas av det lilla liv han hade kvar och jag minns att varje gång jag hälsade på med barnen så sken han upp som en sol. Åh vad han älskade Joel och Julia. Joel var väl lite av en favorit, dom fann varann direkt. Jag minns speciellt ett tillfälle, vi firade pappas 70års dag, 1 december 2012. Joel var trött och kröp upp i pappas knä. Jag ångrar så att jag inte tog en bild den gången, man kunde se hur pappas hjärta och kropp fylldes av värme och kärlek.
Pappas sista vecka i livet var en sådan vecka då jag var helt slutkörd, jag orkade inte åka mer till sjukhuset. Pappa hade åkt in och ut så himla länge och jag orkade helt enkelt inte. Jag och Joel hälsade endast på en kort stund, pappa var riktigt dålig och hade väldigt svårt att andas. Men som alltid så höll han masken och pratade på med Joel. När vi skulle gå så stannade Joel upp, vänder sig mot pappa och säger - Jag älskar dig morfar. Pappa svarade "Jag älskar dig också Joel". Det var det sista samtalet dom hade. Det lever jag på, och det är så förbannat fint. Mitt sista samtal med pappa var inte lika vacker. Jag vet att jag ringde flera gånger under fredagen men han var upptagen med läkare hela tiden. Sista samtalet gjorde jag halv sju på kvällen. Han blev arg och undrade varför jag ringde hela tiden och det var ju mitt i natten. Jag förklarade att det var fredag kväll och att jag bara ville kolla hur han mådde. Han var sur och påpekade att han visste att jag skulle komma dagen därpå. Ledsen och irriterad så sa jag bara "Jaja hej då". Jag grät den kvällen, jag kände på mig att det inte var långt kvar. Jag tror pappa kände det också, och att all ilska var en slags dödsångest och att han inte hade någon kontroll.
På lördagen stod jag och stekte pannakakor när telefonen ringde. Det var min mamma. Hon berättade att pappa hade fått hjärtstopp under natten och låg nu på intensiven i respirator. Jag kände samma känsla som jag gjort så många gånger förut. Panik, rädsla, ångest och fullständigt förlamad. Allting gick på rutin.
Jag vet inte hur många gånger jag fick stanna och andas innan jag vågade gå in på intensiven. Tillslut gick jag bara, jag tror aldrig jag kramat Martins hand så hårt. Det var hemskt, men när jag väl fick se honom och pussa på honom så kändes det som ett lugn. Jag förstod att det snart skulle vara över. Vi fick senare reda på att pappa hade fått en stor stroke och det var den som gjort att han fick ett hjärtstopp. Skulle han vakna, vilket inte var så troligt så skulle han vara en grönsak. Dom pratade om att försöka väcka honom på söndagen, min enda tanke var NEJ. Nej nej nej, han får inte vakna. Aldrig att pappa hade velat vara mer sjuk. Nu räckte det. Jag ville att det skulle vara över. För hans skull och för våran skull.
Under helgen som gick så pratade jag massor med honom. Jag höll hans hand och pussade hans kind. Vid ett tillfälle så rann det en tår ner för hans kind och då kändes det precis som om han hörde allting jag sa och jag måste bara tro på det. Jag tackade honom för allting han gjort för mig, för att han varit med vid alla fotbolls tillfällen. Inte en enda match missade han, världens bästa fotbolls pappa. Vi hade så himla roligt tillsammans. Jag minns speciellt en match, vi mötte fritsla. Pappa sa att "du får 10kr för varje mål du gör". Pappa hade kanske inte förväntat sig att jag skulle göra 8st! :) För varje mål så sprang jag förbi honom med världens leende och visade hur många mål jag gjort med fingrarna, och han drog då ett streck i gruset framför sig.
På måndagen klockan nio ringde min telefon. Dolt nummer. Jag höll bara i telefonen, stirrade på den, drog två djupa andetag innan jag svarade. Det var läkaren. Är han död frågade jag, är han död nu? Nej han är inte död svarade läkaren. Men han kommer inte klara upp det här själv. Läkaren förklarade att han inte trodde pappa skulle klara mer än några minuter om dom stängde av respiratorn. Så det blev bestämt. Den Måndagen, den 18 februari så skulle min pappa dö.
Jag fick sådan ångest innan vi klev in på intensiven, jag satt ner med huvudet mellan benen. Jag klarar inte det här Martin, jag klarar det bara inte. Det var det enda jag sa. Men man bara måste, man måste ju.
Vi träffade läkarna och sköterskorna som skulle vara med. Dom förklarade hur det skulle gå till. Jag frågade hur lång tid det kommer ta, vad han trodde. Han sa att det kunde ta veckor, dagar. Men det trodde han inte, och han hade rätt. Väl inne på rummet så låg jag halvt över pappa. Jag kramade hans hand och höll mitt huvud mot mitt. "Jag älskar dig pappa, tack tack tack för allt, jag älskar dig"! Det tog ungefär 10 minuter sen tog han sitt sista andetag. Det skulle krävas ofantligt många sjukdomar, motgångar, hjärtinfarkter, stroke, nästan en brusten kroppspulsåder och en massa mer innan min pappas kropp la av. Min pappa han var stark, en sann hjälte, min hjälte.
Nu vet jag vad sorg är. Men jag orkade att resa mig upp ur sängen, jag orkade klä på mig och förstå att det är en ny dag, mitt liv. Jag behöver inte ta dom där extra djupa andetagen varje gång någon ringer ifrån dolt nummer. Jag behöver inte längre kolla på min telefon flera gånger per natt eller åka i ill fart till sjukhuset.
Min sista vecka med pappa var kass, vårat riktiga sista samtal var kasst. Men vårat liv tillsammans var helt underbart och jag vet att jag gjorde mitt, jag gjorde det jag kunde för honom under alla år. Jag vet dessutom att han kände likadant. Det lever jag på.
Älskade pappa, min fina pappa. Du har fått ro. Jag saknar dig varenda dag som går, det gör ont att du inte får se barnen växa upp, det gör faktiskt mest ont. Du missade Julias första steg. Du får inte se när Joel börjar första klass. Det gör ont. Men jag vet att du sitter däruppe och kikar ändå. Man måste tro. Annars överlever man inte.
Du var min stjärna på jorden, nu är du en stjärna på himlen <3
