Våran resa

I veckor åkte jag varannan vecka till Östra på extra kontroller för att se så bebisen i magen mådde bra. Jag lämnade blod varannan vecka för att hålla koll på mina antikroppar och titrar. En jobbig period men det är först nu efteråt som jag känner hur jobbig hela den här situationen varit och är.

Vi fick ett igångsättningsdatum och jag längtade inte dit. Jag kunde inte känna glädjen över att vi skulle få ett barn till, jag kände bara en enorm sorg över att jag skulle lämna bort mitt barn som jag redan hade, min Joel. Det värkte i hela mig när jag tänkte på det. Eftersom jag inte visste hur länge vi skulle vara ifrån varandra, när skulle jag få träffa honom igen?

Söndagen var här, vi skulle lämna Joel. Hela dagen gick jag med gråten i halsen. När det var dags kunde jag inte se på honom, jag hade planerat hur jag skulle försöka förklara för honom att vi ses om ett par dagar, även om jag visste att han inte skulle förstå helt så hade det ändå känts bättre om jag hade fått säga det till honom. Men det gick inte, jag kramade bara om honom sa att jag älskade honom sen började jag gråta och det ville jag inte att han skulle se så jag gick. Martins pappa och bror åkte med oss i bilen hem, en timmes bilresa. Jag tårkade tårarna hela vägen hem men bet mig i läppen för att inte bryta ihop totalt.

Väl hemma brast det, jag grät och grät och grät. Jag hade sådant enorm värk i hela kroppen, mitt hjärta skrek efter Joel.

Somnade tillslut och vaknade dagen efter med sorg, glädje och oro i kroppen. Martin sa inget men jag visste att han precis som jag bara ville ha det här "överstökat" så vi kunde komma hem och vara en familj.

Klockan åtta skrevs vi in på specialist förlossningen på Östra sjukhuset. Där kände och klämde dom. Jag fick en "tampong" med salva som skulle göra livmodertappen mogen. Av den kunde man få pinvärkar, och visst fick jag det. Efter ca 4 timmar med ctg kom barnmorskan in och sa att jag inte fick äta eller dricka mer då det eventuellt kunde bli akut kejsarsnitt, men dom ville avakta lite till. När det gått ytterligare en timma sa jag till Martin att nu fick dom faktiskt ta och bestämma sig, för jag tänkte inte ligga med sådan smärta helt i onödan. Strax därefter kom en läkare in och ville känna igen. Nä sa han, det här är ingen ide. Och bebisen behöver komma ut nu. Så det skulle bli kejsarsnitt. Det dröjde inte länge fören det kom in folk och började förbereda mig och gav Martin fick op kläder. Vips låg jag i en sal med sjukt mkt folk. Det pratades överallt och jag hann knappt tänka, men helt plötsligt slog det mig, nu har vi snart bebisen här.

Alla var super gulliga och duktiga. Klockan 14.00 exakt kom hon, våran fina dotter. Barnläkaren tog henne direkt och jag låg bara och kikade bort mot bordet där dom kände och klämde på henne. Efter en stund kom läkaren och sa att hon behöver ett blodbyte och det kommer ske inom ett par timmar. Det som tar tid är att få fram rätt blod.

Hon fick komma och ligga hos mig medans dom sydde ihop mig. I början var hon väldigt blek men ju längre tiden gick desto gulare blev hon. Efter ca 30 minuter tog dom henne, Martin följde med och kvar låg jag. Blev skjutsad till "uppvaket" där jag låg med en massa adrenalin i kroppen. Vi hade fått en dotter, åh vilken lycka. Hur mådde hon, när skulle jag få se henne igen? När kommer Martin? Undra vad dom säger? När får vi åka hem, hur lång tid kommer allt att ta?

Tillslut kom vi tillbaka till BB. Jag och Martin pratade, längtade och hade tusen frågor. Efter ett tag fick vi åka och titta på henne, där låg hon med sladdar och apparater som pep. Kändes så overkligt. Men åh så söt hon var, så himla fin. Kort stund senare var vi tvugna att lämna henne, blodet hade kommit och det var dags för blodbytet. Det skulle ta ca 1.5 timme.

Under den tiden fick vi ett rum på specialist BB. Senare på kvällen fick vi beskedet att blodbytet gått bra och utan komplikationer. Vi fick träffa henne igen. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna när jag fick se henne igen. Det kändes bara så fel. Vi skulle inte vara där, hon skulle inte ligga där. Jag fick hålla henne en kort stund med en solbädd under henne, insvempt i en filt. Jag pussade och luktade på henne, hon var ljuvlig.

Sen gick timmarna, hon solade och solade. Värdena gick upp och ner. Vi fick byta blöja och mata henne, men inte så mkt mer än det. Det var sladdar man skulle dra ur, sätta i och hålla koll på varenda gång. Man var rädd varje gång man höll henne att man skulle råka dra för hårt i sladdarna som satt fastsydda i navelsträngen. Men tillslut så gick allt på rutin, vi blev duktiga på det där. Sånt där man inte ska behöva kunna eller behöva göra. Dagen efter, den 26e mådde jag så extremt dåligt. Jag längtade efter mina barn, mitt hjärta värkte efter Joel. Att få hålla honom, krama honom och säga att jag älskade honom. Hjärnan snurrade, alla tankar och den jobbiga känslan att vara ensam. Vi kände oss så fruktansvärt ensamma, som att ingen visste vart vi var eller vad som pågick. På Tisdag kvällen sa dom att vi eventuellt kunde få bli förlyttade till Borås på Onsdagen. Vi blev så lyckliga. Jag vågade inte hoppas men åh vad jag ville "hem".

Onsdagen kom, jag sov inte många timmar den natten. Under förmiddagen fick vi beskedet att vi skulle bli förlyttade. Vi visste inte vilken tid, bara att det skulle bli så. Jag låg och vilade när Martin kom inrusande på rummet, hon ska åka NU. Jag flög upp (så gott det går när man är nysnittad) och halv sprang till NEO för att pussa henne hej då. Dom stod och väntade på oss. När jag fick se ambulanspersonlen och sköterskan och våran lilla tjej som låg i kuvösen var det svårt att hålla tillbaka. Precis som så många ggr innan kändes det så overkligt. Var det våran tjej där i? Man vill inte se sitt barn sådär. Jag tittade på henne genom rutan och sa hej då. Sen rullade dom iväg med henne. Kör försiktigt ropade jag efter dom. Självklart svarade dom och log mot mig.

På eftermiddagen kom vi till Borås. Jag var helt slut då. Vi gick till Neo och fick träffa våran fina tjej. Vi gav henne mat och pussade på henne. Det var dom få stunderna som vi höll henne, då hon åt. På kvällen åkte Martin hem till sin mamma och pappa och sov, där sov även Joel. Jag var så avundsjuk. Han skulle få krama och pussa våran pojk. Där låg jag ensam på ett rum, skit ont och så jävla deppad. Jag sov nästan ingenting den natten. Jag bad personalen köra mig till NEO tidigt på morgonen. Jag visste att om några timmar skulle jag få träffa Joel igen, jag var nervös. Hur skulle han reagera, hur skulle jag reagera?

Vid 10.00 åkte jag med Martin för att få träffa Joel en stund innan jag var tvungen att vara på sjukhuset igen.

Känslan jag hade när jag plingade på dörren, åh. Dörren öppnades och där var han, killen med dom finaste ögonen jag någonsin skådat. Min fina pojk. Jag kramade honom och grät och grät och grät. Han var så go, han log mot mig och jag fick världens finaste kramar. Jag kunde börja gråta bara jag tittade på honom. Det var jobbigt att inte orka lyfta honom och busa med honom, jag hade så ont. Men mitt hjärta bultade av kärlek.

På Fredagen fick vi besked om att vi eventuellt kunde få permission på Lördagen. Jag ville så gärna åka hem och det visste dom som jobbade där. Jag hade kunnat göra vad som helst bara vi fick åka hem, vara en familj. Jag har aldrig längtat hem så mkt som under den veckan. Fredagen var långsam, natten likaså. Sen var det Lördag. Dom tog prover på Julia. Sedan väntade vi, och väntade. Vart var läkaren? Varenda gång någon tog i handtaget så stannade mitt hjärta. Dom måste säga att vi får åka hem, jag bryter ihop annars.

När klockan var strax efter 11 öppnades dörren och jag försökte som jag alltid gör att läsa av personen, men det gick inte. Jag kunde verkligen inte avgöra vad han skulle säga. Plötsligt kläcker han ur sig, hon behöver inte sola mer. Okej vad betyder det var min tanke, jag vågade fortfarande inte hoppas på något. Ni får ÅKA HEM sa han sedan. Jag och Martin tittade på varandra med världens leende. Vi får åka hem.

Vi packade ihop våra saker fort. Jag fick ta på Julia kläder för första gången, en klänning såklart. Hon var otroligt söt. Sedan åkte vi hem till Martins föräldrar för att överraska dom och för att hämta hem Joel.

Det var en underbar känsla när vi kom hem. Vi var tillsammans. Jag var så förbannat lycklig.

Det går aldrig att förstå hur det känns att ligga inne sådär. Det kanske bara var en vecka men för mig kändes det som flera år. Att vara ifrån dom man älskar. Ovetande, sårbar, och känslomässigt utmattad.

Det känns som någon slitit ur mitt hjärta, trampat, stampat och hoppat på det och sedan satt tillbaka det. Det gör ont när jag tänker på den veckan.

Men nu är vi tillsammans och det är så fruktansvärt underbart, så fantastiskt. Vilken lycka! Vilken resa, men jag tror vi klarar allt vi måste.

Jag kramar din hand så hårt!

Puss och massa kärlek till dom som ställt upp och ställer upp för oss. Vi är så enormt tacksamma! Och tänk vad ett telefonsamtal eller sms kan betyda mkt, speciellt då och nu.