Lillan 1 vecka

Idag blir lillan en vecka, det känns konstigt eftersom vi precis kom hem. Annars brukar man ju få komma hem ganska så snart efter barnet fötts. I lördags sa läkaren att Julia inte behövde sola mer och att hennes värden var såpass bra att vi fick åka hem på permis. Kan ni fatta att jag var lycklig? Jag skulle få åka hem och vi skulle få vara en familj, pussa och krama Joel när jag ville. På Onsdag ska vi tillbaka och ta nya prover, förhoppningsvis blir vi utskrivna. Sen kommer vi regelbundet gå och kolla hennes HB och se så att hon inte behöver mer blod. Det är ingen liten grej hon har varit med om, läkaren sa att det var en kraftig immunisering men hon klarat sig bra. Jag kan inte fatta att det här har hänt, och vad som kunde ha hänt. Min lilla docka.

Det har varit en otroligt jobbig vecka, jag har mått väldigt dåligt och saknat Joel något fruktansvärt. När jag fick se honom igen så bröt jag ihop i tårar. Han gav mig världens mysigaste kramar och det var en helt fantastisk känsla att få hålla om honom igen. Jag gråter när jag skriver det här, så enormt känslosamt var det. Att vara ifrån sina barn är verkligen det värsta som finns.

Det går inte att förklara hur det kändes att ligga i det otroligt kalla och tråkiga rummet på östra, utan sina barn. Stirra i taket och känna sig så otroligt ensam. Det är då det värmer när man får sms eller samtal av sina vänner, och det har visat sig i veckan vilka som är det. Och det är inte många, jag kan inte förstå hur vissa kan bry sig så lite.

Iallfall, nu är vi hemma och jag är otroligt lycklig över min lilla familj. Lillan har än så länge visat sig ifrån sin bästa sida. Jag väntar bara på att det ska vända, vi är ju inte vana vid en lugn bebis. Hon äter dock som en häst, och gärna på nätterna så det bli inte mkt sömn. Där är dom olika för Joel sov väldigt bra på nätterna och åt inte alls så ofta som hon. Men det är klart, han var väl helt utmattad efter att ha gnällt/skrikit hela kvällarna. Nu tror jag lillan vill äta, ha det så gott.

Mina fina!!