Min första kärlek

Min första kärlek och enda kärlek är Martin. Innan han hade jag bara upplevt små förälskelser som man gör i tonåren. När jag var 17år träffade jag Martin. Vi gick på samma skola och hade klassrummen snett över varandra. Han var sådär cool och sa dom rätta sakerna, fast han hade (har) ett hjärta av guld. Han frågade till och med sin kompis som han visste tyckte om mig om det var okej om han "försökte" för han tyckte också om mig. Snälla Martin! Vi började umgås som vänner. Vi insåg ganska snart, eller jag insåg rätt snart att han var mer än bara en vän. Vi höll varandras händer i veckor innan vi pussades för första gången. ÅH vad nervös jag var, varenda gång vi sågs.

Sen var jag fast, helt galet kär. Jag hade funnit en bästa vän och min stora kärlek. När vi var ifrån varandra gick jag som i en dimma, jag hatade varenda sekund. Sen när vi sågs låste vi in oss på hans rum och pratade i timmar och pussades såklart.

Martin är inte som alla andra killar, det märkte jag direkt. Jag tror många som känner honom håller med. Han är speciell, visst så kanske dom flesta säger om sina killar. Men Martin, han är verkligen speciell! Haha han är som en tjej fast han är kille, förstår ni? :) Man kan prata med honom om allt, jag har kompisar som pratar med honom om sina "kill" problem. Han är den roligaste jag vet att ta med när jag ska shoppa, prova den! Den var snygg! Han är intresserad!

Jonna och Martin, det bara är så. Det är vi. Det är så självklart och jag älskar det.

Många trodde nog i början att det inte skulle hålla länge, vi var ju bara 17år, vad vet man om kärlek då? Massor skulle jag säga! Många sa saker om den andra så vi skulle göra slut. Fula var folk. Avundsjuka som tusan. Dom hade så fel, inget kunde skilja oss åt och vi litar på varandra till 110%. Det är viktigt det där, att man litar på varandra. Att man kan prata med varandra.

Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans, upplevt saker, sorger. Så när vi väl blev gravida var jag inte orolig alls över att vi inte skulle klara det. Det kändes tryggt att veta att vi klarat så mycket på vägen, att veta att vi var starka tillsammans. Jag tror vi klarar vad som helst tillsammans och jag hoppas vi kommer bli gamla ihop. Men vet gör jag inte, man vet ingenting om framtiden. Men hoppas det gör jag!

Och här har ni han, världens finaste Martin.