Mitt planerade snitt

Den 6 December kl 06.00 åkte jag och Martin hemifrån, spända och förväntansfulla. Snart skulle vi få träffa pyret, vem var det som hade legat där inne och grott i 9 månader? På förlossningen fick vi ett rum där vi fick byta om till sjukhuskläder och Martin fick gröna "operationskläder". Dom satte dropp och tog blodprov på mig, sen var det dags att sätta kateter, det var jag nervös för. Det kändes mest obehagligt, det som var jobbigt var när den väl var insatt, herregud vad kissenödig jag kände mig, det gjorde ont och jag kunde bara koncentrera mig på det. Sen var det dags att rulla in till operationsrummet, på vägen dit flyttade dom över mig till en annan "säng". Jag trodde jag skulle känna mig väldigt utlämnad när man ligger där "naken", men dom var väldigt duktiga på att snabbt lägga på mig täcke och tog hand om mig på ett proffisionellt sätt! Sen kom vi in i salen, det kom bara fler och fler människor in i rummet. Det pratades överallt och jag har inte en aning om vad alla gjorde där, och ärligt så brydde jag mig inte heller. Jag fick mer slangar och det sattes dit syrgas. Sen var de dags för ryggbedövningen, klart det kändes men det var helt okej. Jag blev fort varmt i kroppen och det började sticka i benen. Snart däefter kände jag inte katetern eller något annat och jag blev faktiskt helt väck. Jag kände mig borta och tyckte det var svårt att både andas och prata, bedövningen tog bra med andra ord :) Dom frågade hela tiden hur jag mådde och alla var underbara och tog hand om mig hela tiden. Klockan var halv nio när dom satte bedövningen och sen kollade dom så jag inte kände något, dom sa att det drar och spänner men man känner ingen smärta. Jag kände absolut ingenting. Plötsligt säger en av undersköterskorna - nu ser jag en rumpa. Strax därefter hör vi lite små skrik och hur det gnyr, klockan var då 08.46. Dom rullar fram pyret på ett bord och visar oss vad det blev. ÅÅH det blev en kille säger jag, och jag vill bara stortjuta men håller mig haha, det är en Joel säger jag och Martin instämmer. Med tårar i ögonen pussar Martin mig, sen får han klippa navelsträngen, och får Joel till sin famn. Dom sitter vid mig en stund, sen är det dags för dom att gå iväg. I ca 30-40 minuter sydde dom ihop mig, jag var väldigt borta och trött under hela den tiden. Plötsligt ser jag ett ben i luften och tänker, vems ben är det där och vad gör det där? Kommer sen på att det är mitt egna :) Dom vrider och vänder mig lite, sätter på mig en mysig blöja och sen kör dom ut mig för att dra över mig till en riktig säng. Jag trodde jag skulle känna mig väldigt utlämnad, men icke. Alting kändes faktiskt naturligt och helt okej! Sen kör dom mig till uppvaket och där ligger jag i ca 30 minuter innan Martin och Joel kom. Dom la Joel vid mitt bröst och så låg han i dom 6 timmarna vi var där. Sen förflyttades vi till BB. Jag tycker att hela upplevelsen var jätte bra och jag har mått kanon bra, knappt tagit smärtstillande och var uppe på benen redan samma kväll som snittet. Alla på BB var jätte snälla och hjälpsamma.

Joel är jätte snäll, skriker en del, men det tar ju tid för honom att lära känna oss och vi ska lära känna honom och hans signaler. Men allting går väldigt bra annars, han äter hur mkt som helst. Jag ammar inte, och ni moraltanter behöver inte kommentera det.

Martin är helt underbar med honom, det är som om han inte gjort annat än att ta hand om nyfödda.

Joel är det bästa som har hänt oss och det går inte beskriva den känslan när man hörde hans skrik för första gången, han är hela våran värld. Vårat pyre!!

Bilder ifrån dagen!