Åh där var ju nalle puh!Våran lilla (stora) älskling bara växer och växer. Han väger nu 7360gram och är 67cm lång. Alltid lika mysigt att gå till bvc, Joel charmade som vanligt med sitt underbara leende.
Precis som vi, så trodde hon också att kräkningarna och det tighta ätandet beror på att han behöver MAT. Hon tyckte att vi kunde börja med gröt på kvällarna om någon vecka också.
Vi pratade också om hur det kändes nu att vara mamma, vilken stor skillnad det är nu. Att ha gått ifrån att "ångra" sig, till att tycka Joel är det bästa som finns. Vi hade ju en väldigt tuff start, samtidigt är jag glad för det för nu finns det inte mkt som vi tycker är jobbigt. Gnäller Joel så är det små potatis för oss.
Att känna som jag gjorde i början, det är tabu att prata om, det är det inte många som vågar erkänna. Alla pratar bara om hur gulliga bebisarna är och att allting är så fint. Det tyckte inte jag, jo vissa stunder. Men jag har aldrig känt mig så låst, ensam och förvirrad som jag gjorde i början. Skrik, gnäll och tårar - så såg våra dagar ut. Men nu - skratta, skratt, skratt, skratt och pyttelite tårar ibland när han ska sova. Att vara mamma är det bästa som finns. Och ni som har det tufft i början, det blir bättre även om det inte känns så för stunden.
Gulliplutt, Mamma älskar dig mest av allt!!!!!!
Va stor han är!!
SvaraRaderaVad skönt att läsa om någon annan som har haft det så. Varför var det så tufft för er? Min dotter gjorde inget annat är att gråta de 2 första månaderna och det var så j*vla jobbigt och ingen ville lyssna på mig. Jag hade bara lust att åka iväg och komma tillbaka när allt var över. Ville bara sova bort allt men det kan man ju inte. Nu är det bra men när det händer känns det som en evighet och inget fungerar, ingen lyssnar och ingen kan förstå till 100%. Som sagt skönt att man inte är ensam om att ha upplevt detta. Vad fin och mysig din kille verkar, toksöt! Tack för din fina Blogg. Kram Hanna
SvaraRaderaDu är stark och bra! :)
SvaraRadera